Första inlägget!:D

Mik bestämmde sej för att följa med på kvällsprommenaden, busan! Hon är dock ganska rädd för bilar, om det kommer en så springer hon och gömmer sej på bästa lämpliga stället.

Minns en gång när vi(jag och vovarna) skulle gå hem till mormor, då var Mik ute och sprang så klart efter oss. Hon gick med nästan halvvägs då grannens hund började skälla(vilket hon inte brydde sej jätte mycket om men hon såg lite misstänksam ut) och samtidigt så kom det en bil. Mik vart rädd och sprang in under grannens veranda, men jag tänkte inte så mycket på det utan jag gick vidare hem till mormor och Mika följde inte med längre. När jag varit hos mormor ett tag så kom morsan hem från jobbet, hon åkte direkt till mormor för att få en kopp kaffe. Jag åkte sedan bil med mamma hem.

På kvällen vid åtta tiden så hade jag inte sett till Mikis sedan i eftermiddags när hon följde oss på vägen. Jag gick ut och ropar flera gånger, men ingen katt svarar eller kommer. Jag berattade för mamma, hon sa att våran äldsta katt(Lell) brukade göra samma sak när hon var mindre, fast hon blev såklar inte skrämd(miss "ligga mitt i vägen fast bilar tutar och vette fan allt") hon ville säkert inte gå längre ifrån gården bara. Hon satte sej på sidan av vägen och väntade tills man återvände och följde sedan med hem, ibland var man borta i timmar men hon satt troget kvar och väntade. 

Efter den historien bestämmde jag mej för att gå en bit på vägen och se om Mik kanske hade gjort samma sak, när jag går längs vägen och ropar på henne får jag äntligen svar. Jag har ett dumpande ljud ifrån grannens veranda, sedan ser jag en liten orange katt komma springande emot mej. Hon blir så glad att hon klättrar upp på axeln och käkar nästan upp mej! Stackars lilla Mik som har suttit där och väntat på att matte ska komma tillbaka så att vi kunde gå tillbaka hem, gud vilken ångest jag hade! 

Det var tydligen en bra ide att lägga sej och vila mitt ivägen tyckte Mik, medans Falco hade bajspaus.